Manchester Uniteds transferdrama: Panik, PR-matcher och en frustrerad supporterskara

Det har varit ännu en hektisk vecka i Manchester Uniteds universum. Och ärligt talat – vi har fått fler slag än en brödskiva i en boxningsmatch mot Tyson Fury. Låt oss dyka djupt in i kaoset som kännetecknar transferfönstret, spekulationerna och den växande frustrationen kring klubbens verksamhet.

Xabi Alonso vill ha Chelsea-mittfältaren han försökte ta till Real Madrid

Ivan Toney: Glöm det

Det började med rykten om att Ivan Toney skulle gå till United. Men bara några timmar senare kom nyheten att den engelske anfallaren åtalats för grov kroppsskada efter en incident på en nattklubb i London. Han kommer att infinna sig i domstol den 24 september. Med en provperiod hängande över sig finns det absolut noll chans att United kommer att välja honom. Den historien är död innan den började.

Belabers skada och rykten om Jed Spence

Samtidigt rapporteras det att Belaber har ådrat sig en fotledsskada och kan missa säsongsstarten. Han stod aldrig högt upp på Uniteds önskelista, och en skadad spelare är ändå utesluten.

Sedan har vi Jed Spence. Han har erbjudits både Liverpool och United, och efter en bra VM-turnering för England övervägs han som ett alternativ på vänsterbackspositionen. Men här är problemet: Spence är en högerback som spelar vänsterback – inte specialist. Jag håller helt med Mohamed här: detta är ett tydligt nej tack. Vi behöver en riktig vänsterback, inte en nödlösning. Om det står mellan ingenting och Spence, så väljer jag Spence – men det är ett uselt sätt att rekrytera.

Frusagan: Vem vill ha honom – och vem vill inte det?

Sedan till Kone. Ben Jacobs hävdade igår att Kone inte kommer att skriva på för United på grund av Wilcox och Carrick. Men våra källor säger något helt annat. Under hela sommaren har vi fått bekräftat att Wilcox och Barada vill ha Kone, att Carrick var osäker men nu är med i laget – och att Favel är motståndaren. Favel vill ha talanger, inte en 25-åring från Rom.

Så oavsett vem som har rätt verkar det som att Kone-avtalet har svalnat avsevärt. En Premier League-klubb pratar tydligen med honom nu. Vi får se.

Panikköp – vad de nu kallar det

Och nu till den stora frågan: Vad i hela friden håller United på med?

Det är tre veckor kvar av transferfönstret. Vi har haft 12 månader på oss att förbereda oss. Vi visste förra sommaren att vi behövde mittfältare och en vänsterback. Jag kunde ha sagt det i november. Ändå sitter vi här utan varken vänsterback eller mittfält på plats.

United säger att de inte kommer att göra panikköp. Nåväl – när man har haft ett helt år på sig att planera och ändå står tomhänt med tre veckor kvar, då är det panik. Oavsett vem vi skriver kontrakt med nu, kommer vi att betala för mycket. Det är definitionen av panik.

Tyler Adams: 50 miljoner för en skadad spelare?

Det ryktas att Tyler Adams kostade 50 miljoner pund. Det är mer än Santos. Om United hade satsat på honom före VM hade priset varit lägre. Men Bournemouth kommer inte att sälja, säsongen närmar sig och priset stiger. Det är precis detta vi varnade för för två veckor sedan: det kommer inte att finnas några avtal i slutet av fönstret. Bara högre priser.

Atlético Madrid sätter Alexander Sørloth på försäljningslistan med ett pris på 450 miljoner kronor

Lewis Hall – ett drömmål som aldrig blev verklighet

Lewis Hall kallas ett drömmål. Men om han verkligen var det, varför lade vi inte bud i maj? Vid den tiden hade Newcastle inte sålt Tonali, Bruno G och Gordon. Då var de inte desperata. Nu är de det – men Hall har fortfarande inte skrivit kontrakt. Det säger allt om hur dåligt planerat det här är.

Anthony Robinson: Bättre än Shaw?

Robinson nämndes av Ben Jacobs som ett vänsterbacksalternativ. Jag säger detta: om han kommer för att starta är han bättre än Luke Shaw. Han snittar fem inlägg per match jämfört med Shaws en. Han är snabbare, bättre defensivt och en bättre passare. Men även här: det är ett panikköp. Det betyder inte att det är dåligt – men det betyder att vi inte får den bästa versionen av fönstret.

PR-spel och drömmål

United är mästare på PR. De släpper historier om drömmål som Ciumini, Lewis Hall, Elliot Anderson. Varför? För att det skapar engagemang. Det får fansen att drömma, köpa tröjor, tro att något pågår. Men verkligheten är att vi har kvar Tillemans, Santos och Darlow.

Det är som att stå på puben och prata om kvinnan i dina drömmar – du vet att det inte kommer att hända, men det skapar en bra konversation i tio minuter. United gör detsamma. Men vi är dumma om vi tror att det är verkligt.

Carrick befann sig i en omöjlig situation

Michael Carrick har aldrig varit manager för en hel Premier League-säsong. Han har aldrig kombinerat Champions League och Premier League. Han har inte fått något stöd på marknaden. Och nu kommer han också att ha ett dokumentärteam från Amazon som följer honom i nio månader.

Detta är en mardröm för en oerfaren chef. Om han lyckas med topp fyra, Champions League-kvartsfinaler och en trofé – bygg en staty åt honom. För att ägarna verkligen har kastat honom under bussen.

Varför jublar fansen för ”värde”?

Det är något jag inte förstår. Varför hejar vissa United-fans på billiga värvningar? Sander Berg för 30 miljoner NOK – ”bra värde” – säger de. Men vad betyder det för dig som fan?

Får du en billigare kostym? Billigare säsongskort? Nej. Det enda du får är ett sämre lag. Du får mer nöje av en Elliot Anderson för 115 miljoner än en Sander Berg för 30. Och priset på din kostym ändras inte.

När du hejar på ”värde” hejar du i praktiken på Glazers – eftersom det är de som har satt klubben i skuld och tvingar oss att jaga billiga alternativ. Vi är en av världens rikaste klubbar. Vi har råd att spendera pengar. Problemet är att ägarna har valt att inte göra det.

Avslut: En klubb i korstryck

United befinner sig i en farlig zon. Vi är inte längre en stor klubb i praktiken – bara i namn. Vi opererar som Everton, men med en jättehistoria.

Och det värsta? En del av fanbasen försvarar det. De kallar oss negativa för att vi påpekar fakta. Men negativiteten kommer inte från oss – den kommer från ett ägarskap som har svikit oss i 13 år.

Mark Goldbridge på The United Stand håller inte tillbaka: